Pappas hjärta gjordes i januari, och ända sedan dess har jag gått och tänkt att; snart måste ju morsan få sitt. Ville ju att samma tatuerare skulle göra dem också, och i och med att jag flyttat så var det helt enkelt tvunget att bli av nu när jag var hemma igen. 

Och nu, äntligen, är det färdigt. Finito. Behöver aldrig mer tänka på att ena foten är tom.